Om allt och inget

Tisdag 8 maj 2007

2007-05-07T22:46:00.000-07:00

Det är nu snart ett år sedan min syster Catharina, (bilden), gick bort. Hon var mitt allt, vi delade på en själ, nu är jag halv och ensam kvar. Den här bloggen skapades av mig som ett verktyg i min sorgeprocess. Det har varit ett av de tuffaste åren i mitt liv (och tro mig, det har inte varit någon picknic de andra åren heller). Det är nu dags att gå vidare.

Tack alla ni som givit mig ett fantastiskt gensvar! Ni som avslöjat min identitet tackar jag för er diskretion. Jag hoppas att jag kunnat roa någon själ. Kanske dyker jag upp med en ny blogg någonstans i cyberrymden. Håll ögonen öppna!

Stora kramar till Er alla och kör hårt! Det är ingen som kommer att leva ditt liv åt dig.

Till Catharina: Älskade syster, jag längtar tills vi ses igen. Tills dess, rockar jag fett åt oss båda.

Nu måste jag skriva klart min stämningsansökan. Det är advokaten som är på tapeten igen. Håll i hatten gubbjävel, för nu kommer jag igen!

Varma hälsningar
Er
Christina

Onsdag 28 mars 2007

2007-03-28T05:26:00.000-07:00

Nu är det vår i luften och folk beter sig ännu märkligare än de brukar göra. En sak som förundrar mig är hur folk klär sig denna årstid. Sandaler tillsammans med stickad luva gör mig förvirrad. Fryser de om skulten men inte tårna? Varför luva när det är 17 grader varmt?

Det är nu inte allas våra modemedvetna tonåringar, som förmodligen hellre skulle hugga av sig en ädlare kroppsdel än att ta av sig mössan, jag uppmärksammat. Neej, det är kvinnor, speciellt, och män 30+. Tydligen sker någon okänd form av hormonförändring där vid 30 som gör att en mössa är av nöden tvungen att trycka ner över öronen även om svetten sprutar åt alla håll och kanter. Dessutom bör den jävla luvan vara så ful som möjligt och gärna också vara beskaffad med öronlappar och små snören, så att den kan knytas fast ordentligt under bärarens haka.

Sålunda redo och väl huvudklädda för ett besök på Antarktis drar de så på sig ett par rosa sandaletter med fina glittriga stenar på eller varför inte ett par flipp-flopps. Till detta hör ett par solglasögon från Gucci och ett par fina somriga shorts. Detta är min skäl nästan lika underligt som fenomenet med hetsätning av grisfötter till jul och den allmänna asketismen som råder därefter.

I övrigt är väl allt sig likt här i försäkringsvärlden. Advokaten, han med en förkärlek för tingsrättens mattfransar, insåg sitt eget bästa och gick med på förlikning. Det var ju på ett sätt lite trist för jag hade verkligen sett fram emot att göra slarvsylta av karln i tingsrätten men sånt är livet. Och tingsrätten vill väl ha kvar sina mattfransar antar jag så det kanske var en bra lösning.

Onsdag 17 januari 2007

2007-01-16T06:45:00.000-08:00

Jag kämpar fortfarande för att få Snorpan att sluta tramsa vad avser projekt vovve. Nu har hon satt sig rejält på tvären och det är minsann inte roligt.

Här på jobbet är det inte heller speciellt roligt måste jag säga. Jag försöker ju att pigga upp mig bäst jag kan men ibland är det verkligen inte lätt.

Nu ska här omorganiseras och det vet vi väl alla vad det betyder; sparka så många som möjligt och låt dem som är kvar jobba sig ned i en för tidig grav.

I och för sig så brukar man nog inte tycka att det är så där väldigt mycket för tidigt när man sitter där med 80 timmars övertid (per vecka) och har blivit skallig av allt hårslitande. Det är då Fonus hemsida börjar verka riktigt tilltalande och det på kvällarna känns riktigt upplyftande att skissa på den egna nekrologen.

Överhuvudtaget känns meningar som innefattar "minskad personalstyrka", "slimma" och "effektivisera" inte helt bekväma och logiska. Försäkringskassan, till exempel, skall nu "effektivisera" sin organisation genom att "slimma" den samma och detta skall naturligtvis ske genom att "personalstyrkan minskas" ... med nära femtonhundra personer. Lycka till säger jag.

Förutsättningen här tycks således vara att minst femtonhundra anställda av Försäkringskassans personal i dagsläget ägnar dagarna åt att porrsurfa, fila naglarna eller meditera. Eller allt på en gång. Eventuellt roar de sig också med att gapskratta åt en eller annan sjukling som de kan undanhålla sjukpenningen från. Vad vet jag. Vad den övriga personalen som inte skall sägas upp ägnar sin tid åt framgår inte någonstans men man får väl utgå ifrån att de arbetar lite från och till.

Nåja. Det går säkert att dra ned ytterligare på kassans personal, till hälften kanske. De får väl lägga in en högre växel helt enkelt. I vilket fall som helst förstår man ju att organisationen kommer att få ett riktigt lyft, ja bli fullständigt supereffektiv, när de nu äntligen blir av med den där barlasten av porrsurfande nagelfixerade handläggare. Kvar blir bara eliten som med horn i pannan tar sig an sjuklingarna varje morgon och raskt bedömer rätten till sjukpenning utan att ens behöva besvära sig med att läsa ett enda intyg.

Fredag 12 januari 2007

2007-01-04T00:39:00.000-08:00

Sedan en tid tillbaka har jag fått för mig att jag måste ha en pudel. Jag hyser en stark längtan efter ett litet nystan av krullig päls att sticka ner näsan i. En toypudel vill jag ha.

Snorpan tycker inte att idén är något vidare. Hon är inte så förändringsbenägen Snorpan. Dessutom tycker hon att hundar är ovanligt korkade.

Hundar äter strumpor menar Snorpan. Bara det. Hur urkorkat är inte det. Det skulle Snorpan givetvis aldrig göra. Varför äta strumpor när man kan äta hummer resonerar Snorpan. Och där har hon onekligen en poäng förstås.

Dessutom har hundar dåligt bordskick, luktar illa - förmodligen av alla svettiga strumpor de satt i sig - och så dräglar de, anser Snorpan.

Hundar har taskig hygien helt enkelt. Deras pälsvård är bristande på flera punkter och är det något Snorpan har svårt att överse med så är det just det. Osjälvständiga är de också. Kommer när nån ropar vilket Snorpan tycker är omåttligt festligt. Jäkligt korkat, när man kan låta bli. Skulle aldrig falla en katt in att göra något så löjligt som att komma bara för att någon ropar. Skulle vara om de höll en ovanligt läcker köttbit i handen då. Kalvfilé eller nåt, typ. Då kan man väl tumma på regelverket något.

Vid tillfälle hade vi besök av en liten valp hemma. De har lite svårt att hålla tätt de där små så rätt som det var pinkade han på golvet. Sedan bajsade han lite också. Oj, sa Snorpan. Oj, sa jag. Läbbigt, sa Snorpan. Blä, sa jag. Denna episod måste hon naturligtvis komma dragandes med nu som ett i hennes tycke slagfärdigt argument mot projekt pudel. Hrmfrmf.

Torsdag 4 januari 2007

2007-01-03T23:11:00.000-08:00

Nytt år nya tag. Det finns ingen ände på alla dessa pigga tillrop som ljuder så här inför ett helt nytt och blankt år.

Gymmen har nu glada tider när var man skall arbeta bort rondören som uppkommit efter alla skinkbitar, silljävlar och gristossar som slunkit ner under julen.

Av någon förunderlig anledning drabbas en stor del av svenska folket av hetsätningsymptom varje jul för att efter nyår späka sig som värsta anorektikerna.

Gymmen halar in stålar som aldrig förr när svensson darrande av ågren bönar och ber att få köpa ett treårsabonnemang för 6 000 kr/år, för nu ska här tränas, bantas och allmän asketism råder. Den som råkar plocka upp en chokladkaka på tunnelbanan riskerar lynchning och istället för sillsalat diskuteras GI över lunchborden. Det är min själ en underlig ordning.

GOTT NYTT ÅR!

2006-12-29T00:46:00.000-08:00

Äntligen är snart detta jäkla år till ända. Det var på tiden vill jag lova. Nu är det bara att hålla tummarna för att 2007 blir ett bättre år än 2006. Det brukar jag förstås göra vid varje årsskifte och hur bra fungerar det då, inte. Så jag skiter nog i det i år.

Ja, ja, en del får njuta av livets ljusare sidor och vi andra får väl trava på bäst vi kan i utkanterna av livets mörker. Det som är positivt med det är att det kan knappast bli värre. Nu vet jag att det kan det så jag har slutat att säga det med.

Nytt år blir det i alla fall, förhoppningsvis. Bäst att inte säga för mycket. Gott Nytt År till er alla önskar Simba (ovan) och jag!

GOD JUL!

2006-12-22T02:01:00.000-08:00

Ja det var det året! God Jul på Er allihopa och för att ni skall råka i rätt stämning så här inför julefriden bjuder jag på en riktigt julig tomtedikt. Här kommer den:

Tio små nissar...

Midvinternattens köld är hård.
Tio små nissar i djup snö går.
Rävsax gömd under skynke vitt.
knipsar nisse av på mitt.
Livsandarna snabbt för honom tryter.
Snart i sitt eget blod han flyter.

Nio små nissar i midnattstimma,
traskar fram i månljusstrimma.
Ugglan ho-ar från sitt näste,
istapp faller tyst från fäste.
Nisse spetsas utav tappen,
Tomte ligger död på trappen.

Ute på trappen står gröten och ångar,
åtta små nissars intresse den fångar.
Tre små nissar gröten sig nalkar,
stackars nisse på kanten halkar.
Han sliter, han kämpar, han svettar sig blöt,
men sjunker likväl i kvicksandslik gröt.

Många springor stugan har,
där sju små nissar in sig tar.
Katt som bakom dörren ruva,
slukar nisse med hull och luva.
Resterna från tomtehand,
suger Misse bort från tand.

Sex små nissar mot julbordet ilar,
snabbt de uppför bordsben kilar.
När sista tomten över kanten hasar,
han tappar greppet och nedåt rasar.
Faller neråt som ett lod.
Mattan röd av tomteblod.

Tomtar fem i väldig iver,
springer runt, ty hungern river.
Nisse snubblar på sitt skägg,
faller rätt på knivens egg.
Lilla nisse, stackars saten,
rinner ut i sillsalaten.

Fyra små nissar festar på sill,
och nu de törsten släcka vill.
Mot glöggen de springer i samlad tropp,
och tar för sig var en kopp.
Ner ramlar nisse i glödhett hav,
likt skållad mandel hans skinn faller av.

Tre små nissar i granen sig svingar,
mellan ljus och änglavingar.
Nisse sig för nära våga.
Strax han står i ljusan låga.
Doftar snart likt vidbränd stek.
Ångrar då sin ystra lek.

Två små nissar omkring sig tittar.
En smällkaramell då de hittar.
Nisse ner på den och hoppar,
men för detta den ej stoppar.
I tak, på golv, på gardin med frans,
finns nu nisses hjärnsubstans.

Husbon stiger upp i natten,
för att kasta lite vatten.
Men under husbons tunga toffla,
nisse blir till krämig våffla.
Snön ligger vit lite här och var.
Inte en jäkla tomte finns kvar.
Okänd författare

GOD JUL OCH ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!

Fredag 22 december 2006

2006-11-22T04:05:00.000-08:00

Det är fredagen den 22 december och nu lackar det obönhörligt mot jul. Dags att kasta sig ut i julhandeln, frottera sig med massorna, slåss med pensionärerna om långkalsonger till vrakpris, skuldsätta sig upp över öronen för att slutligen bryta ihop lagom till Kalle Anka.

Jullunchen kan vara lite knepig att överleva men mumlar man lugnande för sig själv över de inlagda grisfötterna (att ge dem namn brukar fungera bra: åså Pigge, smask, smask, å Vigge, smask, rap, smask, mmm, Sigge...) och inte dricker för mycket av julölet kan det gå vägen. Sen är det nedförsbacke fram till Kalle, då är det bara att slappna av och låta vitrockarna ta över. Alternativet är naturligtvis att dricka en jäkla massa av julölet och vakna upp ur dimman någon gång efter trettonhelgen.

Apropå dimma så är det ju ett himla festande under december så här på jobbet har vi lucköppning var och varannan dag. Kommer man inte själv ihåg vad man gjort under inflytandet av alkoholhaltiga drycker är det alltid någon annan som kan stå till tjänst med upplysningar. Dessutom ska det ätas julbord i tid och otid vilket ger apoteket fina möjligheter att sätta rekord i försäljningen av samarin och dylika syrahämmande produkter. Folk springer ju annars omkring och rapar lutfisk till efter nyår och så kan vi ju bara inte ha det.

Torsdag 9 november 2006

2006-11-09T04:05:00.000-08:00

I morse när jag kom in i mitt badrum så tänkte jag att "herregud vad snygg jag är". Sedan tände jag lyset och då var allt som vanligt igen.

På tisdag ska jag hålla föredrag om rättssäkerhet och det blir säkerligen riktigt festligt. Jag har ännu inte kommit på vad jag ska säga så jag får nog improvisera lite. Jag brukar göra det.

Har jag tur är det ingen som förstår vad jag pratar om och då får jag alltid jättebra recensioner. Ungefär som Ingemar Bergmans filmer - ingen förstår ett skit men han kan då inte klaga på recensionerna. Jag och Ingemar liksom, vi vet hur en slipsten skall dras vi minsann.

Annars går livet sin gilla gång. Snorpan, se bild, har slutat strejka och ägnar sig numera som vanligt åt att styra hemmet med järntass. Det är som att ha en randig 4 kilos rottweiler med ovanligt långa morrhår och vassa klor. Det känns tryggt att veta att hon alltid är beredd att försvara mig och mina ägodelar med en klo eller två.

Här på jobbet försöker jag roa mig bäst jag kan. En dag tänkte jag att jag kunde hälla kaffe i tangentbordet, se lagom upprörd ut när datorn bröt ihop för att sedan genast kräva en ny av senaste snitt. Jag har ännu inte gjort slag i saken men jag provade på en kollegas och det är inte klokt vad lite datorer tål. Med tanke på hur mycket de kostar tycker man ju att de skulle tåla lite kaffe både här och där.

Mitt nästa projekt blir nog vår gemensamma skrivare/kopieringsmaskin. Jag har inte riktigt kommit över hur den behandlade mig i somras och ruvar nu på hämnd. Telefoner tycker jag inte heller om. De ringer mest hela tiden och är bara till besvär. Jag har försökt bli av med min mobil hur många gånger som helst utan framgång. Den kommer tillbaka som en jädrans bumerang. Undrar om den går ner i dokumentförstöraren?

Fredag 27 oktober 2006

2006-10-23T07:08:00.000-07:00

Av någon underlig anledning har jag uppenbarligen en viss förkärlek för att vädra mina åsikter på måndagar och också på fredagar. Det är som att jag dammar av mig själv efter helgens vedermödor på måndagar och på fredagar förbereder jag mig. Inför vad vet jag inte men nåt är det väl.

Nu har jag varit på gym igen och det var lika spännande som vanligt. Det som är verkligt postivt på F&S är att där inte finns några speglar. Man kan titta på alla andra och utifrån dem göra ett antagande om hur man ter sig men man kan också inbilla sig att man är mycket snyggare än dem. Alltså kan man apskratta åt hur löjliga alla de andra ser ut medans man själv ser minst lika löjlig ut och ger då de andra tillfälle till en stunds gemyt. Mycket positivt.

I helgen var jag också och provade en ny skidjacka med byxor till. De klädde mig ypperligt, vilket de borde - för det priset. Nu är det ju så att jag inte kan åka skidor, vilket ju är väldigt synd, men jag har en teori om att man alltid åtminstone bör se ut som att man vet vad man pysslar med. Dessutom är jag väldigt bra på after ski och jag tycker nog att det också bör räknas.

Har man tur blir man inte ens avslöjad. På med outfiten bara, solglasögon i pannan och skidorna under armen, kuta några varv runt liften så att man ser utmattad ut och så en snöblaffa i pannan. Bara man ser ut som ett proffs och ger fan i att ställa sig på skidorna går det alldeles förträffligt.

Fredag 13 oktober 2006

2006-10-11T07:09:00.000-07:00

Nu är snart ytterligare en arbetsvecka till ända. Och tur är väl det eftersom jag har sådan rigor mortis efter den där cyklingen häromdagen. Helt otroligt.

I söndags var jag på ett sådant där gympapass på Friskis&Svettis. Jag tror faktiskt inte att alla människor är ämnade att ägna sig åt hårt kroppsarbete. De är helt enkelt inte gjorda för aktiviteter som innebär en pulsökning som medger mer än två slag över vilopuls. Högst.

Damen som skuttade runt bredvid mig såg definitivt ut att behöva hjärt- lungräddning redan efter 10 minuter. Efter 15 var jag redo att ringa Fonus.

Sedan är det de här hysteriskt pigga individerna som löper som små illrar utefter väggarna och bara vägrar stanna upp trots att lemmarna inte lyder dem längre och de ser ut som små röda semaforer med kramp. Med fradgan sprutande ur mungiporna likt rabiessmittade ekorrar viftar de sig igenom passen utan att till synes mattas av ett endaste dugg.

Att inte Fonus redan har en filial på F&S finner jag verkligt märkligt. Kundutbudet är ju hur stort som helst? Hälften av deltagarna ser ju ut som färdiga för träfracken redan innan passet har kommit igång.

En annan grupp av deltagare som jag funderar över är de där som inte tycks ha förstått poängen med träningen d v s att man skall röra på sig. Det är fascinerande att se hur dessa individer lyckas ta sig igenom ett helt pass utan att så mycket som rubba en enda av sina väl tillrättalagda hårtestar.

Med plutande läppar och bystar som hotar att ta över resten av kroppen glider de runt vickandes på stjärten i takt till musiken. I bästa fall. Ibland far de ut med en arm bara för sakens skull och har man riktig tur kan man få se dem lyfta på ett ben också. Efter som de ser så förtvivlade ut när de gör detta har jag döpt just denna rörelse till "50+ pinkar i motvind".

Det är verkligen roligt att träna. I helgen ska jag nog kika in på F&S en sväng igen. Det är nästan som på cirkus fast utan bröderna Bronett.

Onsdag 11 oktober 2006

2006-10-11T01:41:00.000-07:00

Nu var det verkligen länge sedan jag utgöt mig över livets vedermödor här i bloggen. Förmodligen beror detta på att jag nu fått en ny kollega att terrorisera. Eftersom hon är ny här vågar hon inte säga nej, eller hålla för öronen och göra konstiga miner som de andra gör, när jag kommer dragandes med mina klagovisor. Dessutom har jag hittat ett jättebra hörn att klämma in henne i så att hon inte kan rymma utan att först slå ned mig. Förr eller senare tar hon väl mod till sig och flärpar till mig över skallen men den dagen den sorgen. Jag njuter så länge jag kan.

Jag har ännu inte fått besked angående huruvida jag ska få det stora nöjet att damma mattorna i rätten med advokaten. Självklart ser jag fram emot detta evenemang som ett barn emot julafton och därför tycker jag att det är riktigt småsnålt av tingsrätten att inte höra av sig. Det borde finna klara regler för sådant tycker man.

Igår var jag på sån där spinning och det var verkligen väldigt skojigt. Om ni inte har upplevt denna speciella typ av sportutövning tycker jag att ni skall prova. Det går till som så att de binder fast dig på en form av cykel och sedan tvingar en liten muskulös typ i trikåer med babianarsel dig att trampa för glatta livet i minst 45 minuter.

När du redan efter 10 minuters trampande dryper av svett och har insett att det här var en jävligt dålig idé är det bara 35 minuter kvar. Luften i träningslokalen vibrerar av återhållna fisar (och en del inte så återhållna) för det är minsann inte så lätt att hålla tätt under dylika omständigheter.

Svetten stänker åt alla håll och kanter och den lilla trikåklädda typen kreverar nästan av lycka när deltagarna efter 20 minuter börjar skela med ögonen och rycka i kramper. Då tjoar han lite extra och viftar piggt med babianarslet.

På slutet kommer det som kallas avslappning och med det menas att man måste släppa styret för nu skall här sträckas uuuuuut. Att släppa ett styre efter att i 45 minuter krampaktigt ha suttit som klistrad vid handtagen är inte så lätt eftersom man redan efter halva tiden drabbas av någon form av prematurt utvecklad rigor mortis. Efter 45 minuter är den fullt utvecklad.

När man väl lyckats skala av styret från fingrarna och kan kliva av eländet upptäcker man att rigor mortis spridit sig även till benen. Vad som har hänt med baken ska vi bara inte tala om. Men något fjärtande blir det helt enkelt inte tal om på några veckor. Påse på magen börjar plötsligt te sig som en riktigt tilltalande idé.

Nu ska jag ta min sittkudde och gå ner och fika. Har jag lite tur hinner jag klämma in kollegan i hörnet en stund också. Jag känner att jag nog har lite mer att ventilera innan jag går hem.

Måndag 11 septeber 2006

2006-09-11T01:43:00.000-07:00

Det riktigt spritter i alla nervändar så här på måndagen. Förmodligen ångestframkallade tics men det är säkert fullt normalt.

Nu bara längtar man efter att få kasta sig över allt arbete som av någon förunderlig anledning hopats på skrivbordet under helgen.

Det är något av en gåta vem det är som passar på att göra sig av med högar av ärenden på lördagskvällarna, genom att förpassa dem till mitt skrivbord. Har folk verkligen inget annat att göra?

Helgen har passerat i ett makligt och behagligt tempo. Jag låste helt enkelt in mig i lägenheten och vägrade komma ut. Så där har jag suttit och häckat hela helgen, spanat efter brandmän, hostat hårbollar och bara levt helt enkelt. Vissa helger är bara bättre än andra.

Men idag är det andra bullar minsann. Inte en lugn stund. Mina klienter anfaller i vågor som Bin Laden ledda terrorister med smak för försäkringsfrågor. Svetten lackar när jag plågat förklarar för sjuttiofemte gången att "nej, det är inte troligt att försäkringsbolaget kommer att ersätta dig för huset som brunnit ned på den grunden att du tänkte teckna en försäkring".

Nu ska jag gå ned i personalcafeterian och se om personalavdelningen gjort slag i saken och bytt ut de där jäkla fruktkorgarna som jag föreslagit. Jag behöver valium. Nu.

Torsdag 7 september 2006

2006-09-07T01:46:00.000-07:00

Oj, oj nu var det länge sedan jag skrev. Jag drabbades plötsligt av akut skrivkramp. Men nu tror jag det börjar lossna igen så varsågoda, här kommer en liten utläggning om ytterligare en dag i försäkringsvärlden.

Igår hade jag förberedande förhandling i ett tvistemål i tingsrätten. Det var grejer det. Jag sopade mattan med motpartens ombud sådant att han förmodligen fortfarande ligger och tuggar på en mattfrans.

I och för sig hjälpte han gladeligen till alldeles själv. Aldrig har jag sett en advokat gräva en så djup grop åt sig själv. Det var faktiskt fascinerande att se. Jag tror till och med rådmannen var imponerad av advokatens färdigheter i grävteknik. Herregud jag behövde inte ens tillhandahålla en spade. Mycket underhållande. Det är sällan man får tillfälle att se dylikt.

Ja det är sådant som håller en uppe och skapar arbetsglädje. Det är till och med så att jag hoppas att motparten förkastar mitt förlikningsbud så att jag får tillfälle att dra advokaten några varv utmed mattorna vid en huvudförhandling. Har jag tur har han med sig en hel grävskopa till förhandlingen så kan jag gå ut och ta en kaffe, medans han gräver, och återvända bara för att hysta in stålarna till min klient.

Vem fan behöver semester när man kan ha så här roligt på jobbet.

Fredag 18 augusti 2006

2006-08-18T01:41:00.000-07:00

Eftersom jag har total skrivkramp för närvarande tänkte jag idag bara dela med mig av några trevliga drinktips så här inför helgen. Eftersom norrlänningarna vet vad de gör när de blandar sprit så är det recept på några norrlänska specialiteter jag avser att bjuda på. Håll till godo.

SCREWDRIVER
17 cl vodka
1 st apelsinklyfta

Häll vodkan i halsen och titta på apelsinklyftan.

GETING
17 cl vodka
1 st geting

Skär getingen i delar, stoppa den i vodkan och rör om.

VARGTASS
1 liter vodka
1 st lingon

OBS! Om lingonet får ligga i för länge kan smaken bli lätt fruktig så var försiktig.

TEQUILA SUNRISE
1 liter tequila

Drick tequilan, slut ögonen. Vakna i en sol-/trappuppgång.

PAJALA SUNRICE
Ett glas hembränt med en falukorvsskiva i.

ATOMUBÅT
1 stort ölglas med hembränt
1 st snapsglas med öl

Häll upp spriten i ölglaset, fyll snapsglaset med öl.
Släpp ned snapsglaset i ölglaset. Drick och sjunk.

KAFFEKASK A LA NORRLAND
1 st sockerbit
Kaffe
Hembränt

Släpp ned sockerbiten i den tomma kaffemuggen.
Häll på kaffe så att du inte ser sockerbiten längre.
Fyll på med hembränt tills du kan se den igen.

ASSI DOMÄN
6 cl vodka
1 st snapsglas
1 ruta toapapper

Vik ihop papperet och placera i glaset.
Fyll snapsglaset till brädden.
Häll sedan i munnen.
Sug på pappret.
Så enkelt - så gott.

GÄLLIVARE SUNRISE
Lika delar hembränt och surströmmingsspad i ett stort grogglas.
Kläm fast en skiva rökt korv på kanten.

FINSK SOMMARSOPPA
Tag en djup tallrik som måste vara blommig.
Fyll den med hembränt. Njut av blommorna. Ätes med sked.

KAFFEKASK A LA KALIX
Knyt fast en kaffeböna i en sytråd.
Doppa snabbt som fan i en 1/2 liter hembränt.

WHITE CHRISTMAS
Vodka blandas med tippex.
Suddar effektivt bort allt minne.

Onsdag 16 augusti 2006

2006-08-16T02:08:00.000-07:00

I morse studsade jag ivrigt och glatt ur sängen när väckarklockan ringde. Tyvärr hade jag glömt bort att jag har diskbråck varför jag snabbt fick omvärdera situationen och krypa på alla fyra ut i badrummet. Väl där skrämde jag slag på mig själv innan jag insåg att det var mig själv jag stirrade på i spegeln. Efter att således ha drabbats av en rejäl adrenalinkick kände jag mig redo för duschen.

Eftersom någon sadistisk individ hade stängt av varmvattnet tog jag en uppfriskande dusch i nollgradigt vatten. Adrenalinstinn och allmänt uppfriskad gav jag mig så på mascaraborsten vilket jag nog inte borde ha gjort, men mascara gör sig ganska väl på ögonbryn och öron också. Ja, ja.

Glad i hågen efter att ha inmundigat ett antal smärtstillande till frukost sjöng jag julvisor på bussen hela vägen till jobbet. Det var mycket uppskattat så jag fortsatte på tunnelbanan också. När jag väl kommit till jobbet, och efter att sjungit "Hej tomtegubbar för receptionen", tog jag mig genast an arbetet. Men det var så jobbigt med alla suddiga bokstäver så jag slutade med det och sjöng lite för mina kollegor istället.

Det tog ganska lång tid att få av sig den där tröjan med knäppning på ryggen som ett par trevliga karlarna i vitt satte på mig men nu har jag krånglat mig ur den och är redo att gå hem. Ska bara dyrka upp låset på dörren också.

Tisdag 9 augusti 2006

2006-08-08T23:03:00.000-07:00

Jag har nu återuppstått efter att ha däckats av en ovanligt elakartad förkylning i förra veckan. Som om jag inte skulle ha nog än då. Med kärringar i buskarna och fulla huset med möss på nätterna. Hur mycket ska en människa behöva ta egentligen.

Apropå möss och människor och sådär så har Snorpan utlyst strejk hemma. Jag är inte riktigt klar över vad det hela går ut på men allvarligt är det, det har jag förstått. I går när jag kom hem möttes jag av Smulis i tamburen med en lapp på huvudet lydandes; "sträjk". Eftersom Smulis inte har så många tomtar på loftet - och att de tomtar som finns där verkligen är tomtar (med luva och allt) - och själv verkade tämligen omedveten om att han drullat runt med en gul post-it lapp på huvudet halva dagen var det ju inte svårt att lista ut vem som kunde ligga bakom.

Förmodligen är grunden till dessa plötsligt påkomna uttryck för socialistiska värderingar den bantning jag utsatt Snorpan för. Annars tror jag faktiskt att hon rent politiskt är moderat. Hon får något lystet i blicken när hon ser Fredrik Reinfeldt på TV. Eller också är hon bara jäkligt hungrig, vad vet jag. Fast då borde väl Göran Persson ligga bättre till tycker man? Eller sämre, beroende på hur man ser det.

Tisdag 1 augusti 2006

2006-07-31T22:57:00.000-07:00

Det är tisdag morgon och jag är ovanligt tom i huvudet. Jag är inte helt med i vanliga fall heller men idag är det verkligen kris. Jag hoppas innerligt att inte någon vill mig något i dag för då går det åt skogen. Det bästa vore nog om jag låste in mig på toaletten resterande delen av dagen så kan mina kollegor plocka ut mig när det är dags att gå hem.

Jag har inte sovit gott i natt och då blir jag automatiskt förvirrad. Istället för att få en hel natts stärkande sömn har jag varit på musjakt. En mycket ansträngande företeelse som vi ägnar oss åt hemma med jämna mellanrum under perioden maj-oktober. Sedan går de som tur är och gömmer sig, eller vart de nu tar vägen, de jäkla mössen.

Jag har länge misstänkt att det är någon form av mössens harikiri på gång i trädgården med tanke på hur många möss katterna lyckas få tag i. Eftersom Snorpan är gammal och trött, Smulan fet och Smulis inte fattar någonting, men är väldigt söt, borde de inte ha någon större framgång tycker man. Men det har de.

På grund av denna deras jaktlycka får jag alltså ge mig ut på expedition fånga musen lite då och då vilket inte tilltalar mig speciellt mycket skall sägas. Dessutom tycker jag synd om mössen vilket får mig att skjuta upp som en katapult ur sängen så fort jag hör ett endaste pip.

Med håret på ända och totalt förvirrad vacklar jag så runt i lägenheten för att rädda den lilla inkräktaren. Har jag tur har i vart fall Smulis sovit sig igenom det hela och fattar ingenting (va, va vavavava??), som vanligt, så då har jag bara två katter att brottas med om musen.

Den här gången vann jag och musen (jag tycker inte han verkade speciellt suicid så han ingick nog inte i den där harikiritruppen) varför han, lätt traumatiserad, kunde knata iväg och berätta om sina eskapader för alla sina musvänner. Han fick med sig en bit ost som plåster på såren.

Dessutom har jag ont i halsen idag. Det känns ungefär som att någon skulle hällt ner två liter svavelsyra och dragit några varv med toaborsten därinne. Livet är verkligen hårt ibland.

OSCAR OCH JAG

2006-07-31T01:53:00.000-07:00

Här är min favorit bland kameler. Vilken kille! Tyvärr fick jag svårigheter i tullen eftersom han saknade vissa relevanta vaccinationer som hundar måste ha (ja, jag vet men vad skulle jag göra då? Försök själva smuggla en kamel) så han fick stanna kvar i Egypten.

Jag hade tänkt ha honom i trädgården som ett pittoreskt inslag. Istället för trädgårdstomte liksom.

Om ni åker till Egypten så hälsa från mig. Han kommer nog ihåg mig. Mig glömmer man inte i första taget. Speciellt inte om man märkts med "handbagage", försetts med handtag och en scarves från Hermés som extra toutch.

Måndag 31 juli 2006

2006-07-31T00:44:00.000-07:00

Det är mååååndag och snart är det jul. Jajemensan, God Jul på er allihopa. Det är fantastiskt vad fort det går när man kommit upp i åren. När man var barn var det minsann något helt annat. Då gick det tre månader på en dag. Kändes det som. Numera börjar man hänga upp juldekorationer till midsommar. Bara för att vara på den säkra sidan.

Helgen har varit lugn. Jag har inte eldat och någon kärring att kidnappa hittade jag inte. Funderade ett tag på grannen men det där med grannsämja är ju något speciellt och jag var i ärlighetens namn inte helt säker på hur hon skulle ta det hela. Det är ju inte alla som uppskattar att ligga i ett buskage med en halv björk på huvudet (för att inte tala om mossan i öronen - och den var ju liksom pricken över i) så jag avstod efter viss tvekan.

Jag såg faktiskt några brandmän när jag var ute och smög utanför brandstationen. Men de sprang mycket fortare än mig så det fick vara. Nästa gång ska jag gömma mig bättre.

Bilden ovan föreställer mig och togs när jag blev anställd här på företaget. Jag gillar speciellt frisyren. Det är inte en peruk - otroligt nog - önskar jag hade haft en den dagen. Det ska finnas en hästsvans därbakom någonstans men det kan man ju inte tro. Förmodligen hade jag en ovanligt dålig "hairday" på grund av pälsmössans (se början av denna blogg) aktiviteter under natten. Enligt min mening är det ett under att jag blev anställd. Alterantivt fick jag jobbet för att roa mina medarbetare. Det sist nämnda är väl mest troligt.

Ja, ja. Vissa blir bra på kort och andra blir som de är, som min far brukar säga. Det är väl ingen tvekan om vilken kategori jag hamnar i, tyvärr. Men det är inget att göra något åt. Vi har alla våra kors att bära.

Fredag 28 juli 2006

2006-07-27T03:51:00.000-07:00

FREDAG!

Egentligen vet jag inte riktigt varför jag är så till mig över det. Jag som inte ens kan semestra som folk.

Jag har ju inte ens några planer för helgen. Ja förutom att hosta hårbollar då. Det gör vi även på helgerna. Men i övrigt är almanackan blank så att säga.

Men det är väl som de säger att hoppet är det sista som överger människan. Jag får väl samla kottar eller göra något annat lika upphetsande. Faktum är att det händer ganska spännande saker hemma hos mig. Aldrig en lugn stund. Häromdagen hittade jag till exempel en gammal dam i mina buskar. Sådant händer inte så ofta. Där satt hon, den gamla damen, med en halv björk på huvudet och mossa i öronen.

Oj då, tänkte jag lite brydd över om jag skulle ringa ambulans, polis eller anticimex för att reda upp den uppkomna situationen. Till slut bestämde jag mig för att ringa brandkåren istället för de har snyggast personal. Något ska väl jag också få ut av det här tänkte jag. Tyvärr kröp kärringen fram ur buskarna innan jag hann begära assistans från stadens tappra män så det sket sig. Typiskt.

Ja, ja. Skulle det bli alltför tråkigt i helgen får jag väl anlägga en brasa. Alternativt kidnappa en annan kärring och kasta in i buskarna. Men den här gången får jag se till att hon sitter fast tills jag hunnit ringa efter grabbarna.

Torsdag 27 juli 2006

2006-07-26T23:11:00.000-07:00

Ny dag nya tag. Som vanligt började jag min dag med att hosta upp några hårbollar. Vi brukar tävla, jag och katterna, och se vem som kan får upp störst och flest. Snorpan vinner nästan alltid. Hon kan hon, Snorpan.

När vi klarat av denna lustifikation är det dags att förbereda sig mentalt inför vad som komma skall. Detta gör jag genom att ta så många lugnande som möjligt. När jag så är lagomt dimmig är jag klar att gå till jobbet. Ibland klär jag på mig innan jag går också.

Faktum är att här på jobbet är det roligt nästan jämt. Vi gör inget annat än skrattar dagarna i ända. Det finns alltid något att roa sig med. Häromdagen var det till exempel vår kombinerade skrivare/kopieringsmaskin som gav upphov till glada skratt och stort nöje. Av någon ännu icke identifierad anledning började maskinen arbeta alldeles på egen hand. Enligt tillverkaren är detta mycket ovanligt, för att inte säga omöjligt, men det visste ju inte maskinen så det gjorde den i vilket fall. Länge arbetade den också. Väldigt länge.

När så maskinen arbetat sig igenom varenda papper som den blivit matad med - det får plats väldigt många papper i den - och fyllt dem med egenhändigt författad text suckade den belåtet och bröt sedan ihop. Eftersom det inträffade alltså enligt tillverkaren inte kunde hända vägrade deras support att ta tag i den uppkomna situationen. Med pappper upp till öronen tvingades jag därför vada genom korridoren för att på alldeles egen hand försöka lösa problemet. Det lyckades inte.

Därför kan jag nu sitta här och peta mig i öronen (pälsen ni vet...) med gott samvete eftersom det är riktigt svårt att skicka brev till folk när man inte får ut dem ur burken.

Onsdag 26 juli 2006

2006-07-25T23:15:00.000-07:00

Jaha då var jag här igen. Något prematurt eftersom jag gav upp mitt försök att semestra efter två veckor. Det är tydligen inte mitt år i år. De mest otroliga ting tycks hända just mig, just hela tiden.

Nu senast lyckades jag ådra mig en anafylaktisk chock. Det var som mest roligt när jag var medvetslös. Det kan jag lugnt påstå. Måste kanyler vara så jädrans stora? Är det verkligen nödvändigt eller är det helt enkelt ett utslag av Landstingssadism? Dessutom fick man inte ens roliga droger. Det var mycket bättre när jag hade diskbråck. DÅ var det kuliga grejer de stoppade i en minsann. DÅ hade man roligt mest hela dagarna. Det är nästan så jag blir nostalgisk.

Nåväl, på grund av denna lilla incident är jag numera utrustad med ett fullständigt akutapotek. Redan innan var min handväska tämligen väl rustad med allsköns medikamenter skall sägas men nu har jag uppnått en punkt där jag utan mankemang kan skickas ut i krig. Jag är en omkringvandrande version av ett fältsjukhus.

Jag har också utrustats med en lapp med uppmaningen att vänligen injicera mig om du skulle stöta på mig i medvetslöst tillstånd. Därav kan jag nu inte heller gå på krogen längre utan att riskera att få en adrenalinspruta i låret.

Som tur är vet inte mina klienter om att jag är på plats (de tror att jag ligger och lapar sol på en söderhavsö - för deras pengar, d v s de där skottkärrorna med stålar som av någon förunderlig anledning - som de inte kan förstå - inte har nått deras plånböcker). Därför har jag det ganska lugnt och skönt och kan tugga på min laminerade björk ifred. Troligtvis förväntas det att jag också skall arbeta lite, nu när jag ändå är här. Men det verkar onödigt så jag avhåller mig så länge jag bara kan.

TREVLIG SOMMAR!

2006-07-07T00:43:00.000-07:00

Till Er som av någon oförklarlig anledning hittat till denna min blogg vill jag nu önska en riktigt härlig sommar!

Må solen lysa på Er varje dag och barnen och alla släktingar, som genom hot, utpressning och rent tvång tagit Er sommarstuga i besittning, vara snälla mot Er.

I augusti ämnar jag vara åter för att sprida mer glädje här på min blogg.

Till mina klienter vill jag bara säga: tugga bark, ni får klara Er utan mig en månad.

Fredag 7 juli 2006

2006-07-05T02:35:00.000-07:00

Det är nästan semester och i ren eufori över detta faktum klämmer jag ned fem akter i dokumentförstöraren. Om sju (7) timmar ringer frihetens klockor i mina öron. Eller också är det helt enkelt efterdyningarna av den tinnitus jag drabbats av efter alla utskällningar på grund av uteblivna skottkärror med pengar.

Denna morgon har även bjudit på fler förnöjsamheter. Länsrätten hade för en gångs skulle läst såväl sakfrågan i målet som lagboken vilket får till följd att en av mina klienter faktiskt kan förvänta sig en (liten) kärra pengar. I ett anfall av hybris skuttar jag genom korridoren emedan jag glatt viftar med domen. Hybris, skuttande och höga klackar hör dock inte ihop varför jag nu ämnar åka till akuten och tillbringa resten av arbetsdagen där. Då kan jag även passa på att fråga om den där pälsen i öronen.

Torsdag 6 juli 2006

2006-07-05T01:31:00.000-07:00

Eftersom jag skriver detta har jag uppenbarligen överlevt ytterligare en dag i försäkringsträsket. Jag brukar vara lite osäker på hur det står till egentligen när jag vaknar på morgnarna men som tur är blir jag alltid varse min hälsostatus så fort jag kommer innan för dörrarna på jobbet.

I bästa fall dröjer det hela tre minuter innan min samlade klientstock går till anfall med det ena befängda yrkandet efter det andra. Hade jag framfört en promille av dessa yrkanden i befintliga skick hade jag förmodligen fått sitta i stupstock med en dumstrut på huvudet utanför tingsrätten i stan. Vilket i och för sig kunde vara festligt. Vad vet jag.

I eftermiddag har jag tid hos frisören. Jag vet att vissa finner ett närmast absurdt nöje i att få trycka ned sina ändalykter i frissans gallonförsedda fåtölj. Men det gör inte jag. Försedda med allehanda pinoredskap och ett sadistiskt leende på läpparna sätter de saxarna i huvudet på en. Med mycket varierande resultat.

Jag är väl medveten om att jag kanske inte har den allra bästa av hårkvalitéer men det betyder inte att jag har ett hemligt önskemål om att framleva mina dagar som närmast skallig. Jag gillar hår. På huvudet.

Dessutom är jag allergisk mot gallon. Förmodligen något förträngt traumatiskt minne från koltålderns gallonförsedda dagar som gör sig påmint. Jag tycker mig även ana att jag hyser en viss motvilja mot gummistövlar.

Apropå hår på huvudet hade jag en katt en gång som var ovanligt förtjust i att agera pälsmössa på nätterna. Varje morgon vaknade jag med svetten drypande från hårfästet och tassar i öronen. Det hela resulterade också i tämligen avancerade frisyrer av varierande karaktär. Det är inte klokt vad en pälsmössa kan göra med lite hår över en natt. Mina kollegor var ständigt fascinerade av mina spretande testar och det faktum att mina öron alltid verkade vara fulla med päls.

Onsdag 5 juli 2006

2006-07-04T23:04:00.000-07:00

Jaha så var man här igen då. Jag gnuggar händerna mot varandra i förtjusning över att en ny arbetsdag stundar. Vad månde denna dag komma att innehålla? Vore jag vid mina sinnens fulla bruk tog jag förmodligen min handväska och gick igen men man måste ju se till tjäna ihop till sitt dagliga bröd, och lite annat smått och gott, varför jag biter mig fast i skrivbordsskivan.

Solen skiner, folk har gått på semester och här sitter jag och tuggar på en bit laminerad björk. Jag menar på fullaste allvar att arbetsgivaren istället för de obligatoriska fruktkorgarna borde tillhandahålla allsköns nödvändiga medikamenter i lunchrummet. Det är vad jag skulle kalla personalvård. Haldol skall visst vara oerhört effektivt mot psykoser och dem kunde vi ju då också distribuera till våra klienter vid behov. Det är klart att det skulle gå åt en del men Astra skulle nog inte ha något emot att sponsra, så blir det blilligt och bra också. Mycket billigare än fruktkorgar. Jag ska genast skriva en lapp med detta utmärkta förslag och lägga i personalens förslagslåda.

Tisdag 4 juli 2006

2006-07-04T06:18:00.000-07:00

Ännu en dag har förflutit. Ett större antal klienter har, som vanligt, hört av sig så här inför den stundande semestern för att klargöra sina positioner inför hösten. Känns tryggt att veta att jag inte kommer att bli utan arbete. Ska jag stämma alla dem som mina klienter anser att jag bör (läs skall) stämma skiten ur behöver jag 40-timmarsdygn framöver. Jag längtar redan....

Det bästa med att arbeta som jurist är att man får träffa så många trevliga människor var det någon som sa. Jag ifrågasätter starkt denna persons omdöme och mentala hälsa. Häromdagen var det till exempel en av mina klienter som ringde och förklarade att han skulle skjuta huvudet av mig om jag inte genast ordnade fram den skottkärra med pengar som han anser sig vara berättigad till. Han behövde ett litet tillskott (ha! Så otroligt fyndigt) till semestern. Charmerande. Efter att ha övertygat honom om att han troligtvis kommer att ha bättre nytta av mig med mitt huvud kvar där det hör hemma - och utan lufthål - lät han dock saken bero. Det känns skönt att vara så uppskattad.

Ibland ångrar jag att jag inte blev apskötare eller så. Ungefär det jag gör nu fast utan lagparagrafer och 350 000 i studielån alltså. Skillnaden måste vara minimal.